Sidewalks

Jag är alltså nyss hemkommen efter ett besök i Västerås. Men det var inte alls det jag hade tänkt ta upp i bloggen denna dag.

Jag har alltid varit väldigt vriden emot OC. Folk har burit denna highschool-ultima serien över deras huven och skrikit frenetiskt över hur bra "summer" och gänget är. Whatever.. har varit min livsteori under en lång era av OC. Folk har mutat mig för att kolla på OC, för att få känna smaken av denna fantasivärld.
Aldrig,  jag är omutbar. Mina onsdagar har gått till 4ans Lost och jag har aldrig haft en tanke på att byta kanal.

När jag sedan gick från skogstv till hightech-tv och införskaffade 5an har det tyvärr sett lite annorlunda ut.
Lost har fuckat up sig för ca 10 avsnitt sedan och mitt tålamod har inte räckt för att följa denna serie.
När man råkat kika på ett klipp av OC har man helt omedvetet blivit fast och det har skrämt mig.
För att reda ut dom här misstagen av mig själv så laddade jag hem första säsongen av OC. Jag tänkte gå till botten med det här och utreda om det var bra eller anus, for real this time.

Efter 2 avsnittet kände jag "...näe men fan..om man skulle kolla på ett till då..."
Och nu 12 avsnitt senare är jag fast. Det känns som ett beroende och inte ett bra sådant.
Bara merissas i-landsproblem och seths ironiska små snärtiga quick-lines kan stilla mitt beroende.
Visst kan man garva åt att Merissa ska ta självmord när hon inte längre får bo i sin 8 miljoners villa mitt i OC's rikaste kvarter, Summers "eiiu", att dom ser seth som en geek i usa ( har dom inte en riktigt nerd där eller?) och Ryans "badboy" attitude, han är ju fan 135 lång och blond? funkar inte.
Men det är ju just det här som gör den här serien och mig själv så välmående.


Hej jag heter Linnea och jag gillar OC
hej Linnea